I'm sitting here alone with my memories

Varför känns livet så lätt heltplötsligt? Jag vet inte vad det är som gör det, vad det var som hände? Men jag skiner. Visst saknar jag visst gråter jag, visst känns det som att jag faller tillbaka igen. Men jag orkar, jag är stark jag LER!
Man måste våga gå geneom det mörkret för att komma till ljuset. Man måste våga sträcka på sig och le och vara glad för att inte vara ledsen och svag.
Kanske måste man lura sig själv?
Kanske  måste man låtsas le för att tillslut kunna le på riktigt?


 

Peace SofiA


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0