thenameissofia

Det känns som flera år sen jag loggade nu, men det är så mycket annat roligt att göra på sommaren, inte sitta inne. Även om jag gjort det typ hela dagen, kollat på film och varit med min bästa vän som jag har saknat som bara den.

Jag tror inte att när jag var på Jersey, insåg, hur mycket man saknade dem där hemma, tiden bara sprang iväg och tillslut, var det sista veckan. Sista veckan att göra till underbara minnen liksom resten av språkresan är.

Nu är det skriven historia, på ett sätt. Bara ett kapitel ur mitt liv. detta kapitel, är ett långt, även om vi inte var där mer än tre veckor, känns det som att, det håller på att skrivas ner fortfarande.

Jag träffade människor, som förändrade mitt liv, helt klart. Jag blev så mycket större och självsäker på ett sätt. Därför, är inte kapitlet slut, för detta var slutet på något som nyss börjat. 

Jag kommer ihåg, när det var dags att åka från mitt hus, jag vet inte varför, men jag var jätte ledsen. Jag var så himla rädd.

När jag skulle säga hejdå till mamma och pappa, jag var så himla rädd.

Jag tvivlade aldrig på att jag inte skulle klara det, men de första dagrana var det en nedräkning på att få komma hem. 
Allt släppte så klart när man börjat prata med folk, kommit in i gruppen osv.. Jag trodde verkligen att jag skulle sakna mamma och pappa när jag var där, mina bröder också. Kanske gjorde jag det, innerst inne, men tiden att sakna fanns inte där. 

Klart jag blev glad när jag träffade dem på arlanda, men det var inte som jag trodde, att jag skulle gråta av glädje. Jag kände mig väl nöjd med mig själv att klarat detta, men inte denna otroliga känsla, som jag tordde, jag var mer ledsen över att få lämna det som varit bakom mig, för jag hade kunnat stanna, länge till. 
Man är otroligt nöjd när man har klarat det. 

Nu vet jag, att jag kan göra detta. Man kommer hem, man träffar de man älskar igen.

Man blir så sjukt mycket starkare och det är en livs upplevelse.

Detta är slutet, på något som just börjat!